Jag lånar bloggen av Aamor denna gången.

Min far, mors make, Aamors mattefar och Affis husse lämnade oss i tisdags morgon vid 9. Hjärtat gav upp och stannade. Far blev 77 år!
Har varit en jobbig tid innan men inget mot vad denna vecka varit.

Far har inte varit sig själv de sista 3 veckorna (ungefär). Han blev förvirrad, såg saker som inte fanns eller stämde, irrade runt på nätterna och kallade ofta på mig. Han somnade titt som tätt på dagarna och hans ben var väldigt svullna.
Vi har sökt vård ett antal gånger, 2 gånger har vi varit inne på akuten men alla värden var bra så han kom hem igen.
Mors hemtjänstpersonal har varit helt fantastiska och hjälpt honom i säng på nätterna när de varit där och även ringt läkare.
I fredags förra veckan fick han en tid på vårdcentralen och fick träffa en läkare som tog detta på allvar men ville att även en annan skulle titta men först då på måndagen.
Helgen var jobbig och vi märkte att det blev mer och mer förvirrat.
Jag åkte med honom på måndagen till läkaren som tyckte att han skulle läggas in. Far åkte till sjukhuset och vi hade hoppats att de kunde hjälpa honom.
Jag var rädd att han hade fått hjärnblödning, propp eller en tumör men han hade blivit scannad när han var på akuten första gången och inget visade på det.
Läkaren trodde att han samlade vatten i kroppen som han inte kunde göra av med trots vattendrivande medicin så han sa att han behövde tömmas på överblivet vatten.
Far hade även hjärtsvikt sen innan och åt medicin.

I tisdags ringde en läkare från sjukhuset och berättade för mig att de hade hittat far i sängen på morgonen och att han inte var vid medvetande och de satte igång hjärt- och lungräddning men efter 15 minuter och två behandlingar med adrenalin gav de upp för det hände inget.
Min älskade far var borta.
Jag var på jobbet, satt i vår minibuss och körde när samtalet kom. Läkaren ville inte ringa min mor då hon var själv hemma och handikappad, tyckte det var bättre att jag var där när hon fick reda på det.
Vilken pärs, först fattade jag inte vad hon sa fast jag egentligen förstod. Tårarna kom och en av killarna (jobbar med förståndshandikappade) frågade vad som hänt och när jag berättade satt han och höll mig på axeln hela tiden. Vi körde matrundan och hade kört halv så jag kunde inte bara lämna bussen. Ringde till min chef och sa att jag mist min far och att jag skulle köra hem så fort jag kom upp på jobbet igen. Hon ville att jag skulle stanna så hon kunde komma direkt men sa att jag fixade det och det gick bra trots allt.

Hem till mor och berättade vad som hänt och det var ingen lätt uppgift att göra.
Vi åkte sen in och tog avsked och pratade med läkaren. Troligen var hans hjärtsvikt värre än vad någon visste och då med en massa extra vätska i kroppen så klarade inte hjärtat mer.
Läkaren frågade om vi ville att han skulle obduceras och vi sa att om det kan hjälpa nån annan så får de göra det för min far var en person som alltid hjälpte andra och hade troligen velat det själv.

Sen all kontakt som ska tas, mor orkade inte så mycket så jag tog tag i de ?tunga? kontakterna, fars syskon och vänner, begravningsbyrån mfl.
Har sovit hos mor sen vi fick beskedet men i natt sover vi hemma för det är jobb i morgon.
Mor får mer hjälp från och med måndag av hemtjänsten så det känns bra.
Hon väntar på en elrullstol så hon kan förflytta sig inne, kan inte köra den manuella då hon även har värk i händerna. Så som att ta mat ur kylen fixar hon inte i nuläget och inte ens köra ut och öppna ytterdörren om nån kommer på besök. Hoppas stolen kommer snabbt och ger henne lite mer frihet.

Begravning blir i mellandagarna och det blir jobbigt men vad göra!
Nu är jag tvåhundsmatte och det går bra som tur är. Aamor och Affi kommer att fortsätta vara hos mor på dagarna men jag får köra dit på rasten och gå ut med dom.

Min far var en person som alltid jobbat hårt. Utsliten i knä och höfter men aldrig klagat. Ställde alltid upp och älskade sin familj gränslöst. Avskydde orättvisor, älskade barn och djur.
Vill tacka far (och mor) som gjort mig så stark som jag är för detta år har verkligen varit prövande.
Många tårar har fallit och kommer att falla men så får det vara.
Ofattbart att ta in att min far, min kunskapsbank i praktiska saker, min beskyddare, min ?jag tror på dig Tina, du klarar det? uppmuntrare, min hjälte, mannen jag kunde vira runt lillfingret, mannen som alltid alltid funnits och trott på mig är borta.
Jag kommer alltid att sakna dig men kommer aldrig att sluta prata med dig även om du inte svarar på ?vanligt vis?.